I Torsdags morse vaknade jag med ont i magen, tänkte inte så mycket mer än att "jaha.. då kommer mensen tillbaka nudå, shit vad tråkigt när man sluppit den i ett år!"
Hade egentligen en fullspäckad dag planerad men av olika orsaker så ställdes den ena efter den andra grejen in vilket jag i efterhand är hemskt tacksam för!
Den enda riktiga utflykten jag utförde var att åka på Ica och köpa lite fika till brorsan och benni och for sen ut till sjön där dom satt i båten och fiskade, vilken snäll lillasyster man är! Tänkte i bilen att "jag ska aldrig mer gnälla över ont i magen, jag har ju för sjutton fött barn!!" HAH!!

Tog en ipren och såsade runt hemma, mattias ringde och meddelade att han skulle åka hem med kvart över fyrabussen. Halv fem smäller det till i magen och jag får groteskt ont, skyndar mig att lägga Casper på fällen och kryper ihop brevid honom vilket nog gör honom lite förvånad, mig med för den delen! Vi fick nämligen båda plats under babygymmet! =)
Tio i fem ringer jag mattias för att höra var han är, casper börjar bli gnällig och jag inte ställa mig upp.
Han stod på bron, såklart!
Kommer in i lägenheten och hittar mig och sonen på köksgolvet, den ene lite mer kvidande än den andre.
"Såhär kan vi inte ha det gumman, vart ska jag ringa?!!"

Mattias ringer sjukvårdsrådgivningen som säger att dom ska ringa upp, händer inte speciellt mycket.
Jag ligger på sängen och känner det ungefär som att någon har tryckt in en påle på min vänstra sida av magen/ryggen, ungefär som ett halvt bälte från naveln till ryggraden.
Tillslut ringer dom och jag gör mitt bästa för att försöka prata och förklara läget men får till svar att
"alldeles för mycket spelar in här då du har fött barn för 3 månader sen, satt in spiral och har ont i ryggen, du måste komma in, jag tänker inte ens börja att spekulera!"
Sagt och gjort, mamma och pappa fick än en gång rycka ut. Mamma och jag for in mot akuten, det kändes här ungefär som sist jag satt i framsätet med mamma som chaufför påväg mot sjukhuset, bara det att då var det förlossningsvärkar som kom i ett, nu hade jag en enda lång fruktansvärd värk som aldrig släppte utan mest gjorde mig helt slut i hela kroppen. Satt hukad hela vägen till sjukhuset och somnade säkerligen ett 20tal ggr men vaknade varje gång bilen svängde eller ett rejälare gupp kom, då gjorde det nämligen ännu ondare.
Kommer fram, jag somnar, mamma hämtar rullstol.

In på akuten och det första man säger till mig är att "vi har ingen sal, du får lägga dig på en säng här i korridoren"
Jag tänker skitsamma, bara jag får sova!!!! "du måste lämna urinprov, det säger allt om magproblem!, åh vad bra nu fick vi precis ett rum, vad skönt för dig att du slipper ligga i korridoren, kan du gå till toaletten?"
Går med mamma som stöd till toaletten som såklart är upptagen, ville mest vika ihop benen och svimma.
Mamma får följa med in då jag inte ens är kapabel att dra ner mina egna byxor pågrund av smärtan.

Sådärja, kisset ser ut som kaffe.
Sjuksyrran kommer in och kollar och säger något i stil med "jamen du har kanske fått din mens?"
Omöjligt, jag såg ju att det inte var så fallet var, man ser nämligen ganska fort när man torkar sig om man så säger! Hon springer iväg och kommer tillbaka en stund senare och säger:
"haha, dehär kunde vi inte ens ta snabbprover på Jenny, det måste vi skicka till lab!"
Hon går ut och mamma muttrar "dom och deras humor...." jag kunde inte låta bli att småle litegrann.
Det kommer in en kirurg som ber mig att sätta mig upp, klämmer på min mage och dunkar mig i ryggen varpå jag flyger upp och skriker för full hals "gör det ont här?" frågar hon och dunkar två ggr till, samma reaktion.

"Med tanke på att du nyss fött barn vill vi ändå att en gynläkare ska kika på dig så vi vet att allt är okej"
Jag rullas iväg till en annan sal, med gynstol. Det känns ju alltid lika spexigt när en läkare säger med förvåning i rösten "du har ju verkligen ont du!" Tro på sjutton det när man ska klättra upp i en gynstol när man inte ens kan sätta sig själv!!
Hade sån enorm ångest över denhär undersökningen då jag var helt övertygad om att det var nåt i just den regionen som var fel, tänkte hur hon skulle hitta en äggstock som var helt infekterad eller att spiralen hade stuckit iväg någonstans men nej, ingenting. Jag pustar ut och hon konstaterar även att "här är ingen ägglossning pågång, du kommer inte få din mens än!" Jippi!!! Hon fortsätter med; "jag tror du har en riktigt elak urinvägsinflammation, det behöver man ju inte ha feber för att ha och det kan ju te sig såhär!"
Fortfarande inget direkt svar och om möjligt ännu ondare.

Efter en stund kommer ännu en syrra in och säger att hon ska ge mig en spruta mot smärtan; ÄNTLIGEN!!!!
Mamma frågar; "kan hon amma på dedär nudå, hon har ju en liten bäbis där hemma!"
"Ja det antar jag att doktorn har tagit hänsyn till, tok gör som tok blir tillsagd!"
Det var dedär med dom och deras humor! =)

Smärtan släpper och jag sätter mig upp, fantastiskt!!
Läkaren kommer in igen och säger "det verkar som du har fått njursten, jag ska kolla med urologen om dom kan röntga dig så snart som möjligt"
Ännu en syrra kommer in, jag har nog här avverkat all personal på akuten denna kväll!
Hon sätter en kateter i armen på mig som jag ska ha när jag ska röntgas "dom brukar vilja ha den så dom kan spruta in kontrastvätska så det är likabra vi gör dig redo!"
Fram tills här har vi haft personal på vårt rum nästan konstant, nu har man inte längre speciellt ont då är man heller inte speciellt prioriterad. Det går 1½ timma utan ett ljud, då går mamma iväg och frågar om vi ska få komma på röntgen och man säger att snart så är det dags!
Det går väl kanske 5 minuter så kommer läkaren in och meddelar att det kommer inte finnas tid ikväll men jag får en tid på morgonen (alltså igår) för en ctröntgen.

Jag åker hem med mina två diklofenak och möts av en skärrad sambo, somnar och sover som en stock.

Vaknar och har faktiskt inte speciellt ont, åker till sjukhuset igen för röntgen, tar kanske 10 minuter.
Lite som ett rymdskepp man åker in och ut genom tre gånger som säger åt en att "Andas in och håll andan" samt en lampa som tänds som visar en gubbe som andas in sedan säger den "andas igen" gubben ändrar till öppen mun.

Hör inte ett ljud från sjukhuset och ringer, bara för att få höra att telefontiden på kirurgmottagningen är slut.
Ringer vårdcentralen och får en akuttid, inser att jag inte har någon smärtlindring och får lite panik.
Träffar en riktigt bra läkare på nvc vilket jag inte tycker brukar tillhöra vanligheterna.
Han plockar fram röntgenplåtarna och meddelar mig att jag har en sten i min vänstra njure som är 7x4mm stor
"allt under 10 räknar vi med kommer den naturliga vägen, det är bara att vänta och se!"
"Har den inte kommit ut innan tisdag ska du ringa till kirurgmottagningen så får dom bestämma hur vi går vidare"
Fick recept på mer diklofenak.

Ingen sten har än tittat ut och igårkväll kunde jag inte hålla mig på benen igen pga smärtan, det säger jag ju; jag föder hellre massor med barn än går igenom dehär en gång till!
Idag har det varit ganska lugnt förrutom att jag blev helt knäckt av min och mammas promenad, kanske inte så genomtänkt men jag ville ju att Casper skulle somna.

Nu har jag den värsta persen kvar; att få ut skiten.. ser inte fram emot dehär, håll en tumme för mig är ni snälla!