Ja, som det framkommit lite varstans så har vi blivit med katt.. bild:
 

Denver är en sprallig kille som nu borde vara omkring 13-14 veckor, han älskar att äta, sova, härja, bråka med hunden, bråka med matte, bråka med husse, gosa med hunden, gosa med matte, gosa med husse och annat som hör en liten kattunges liv till.

Jag älskar oftast min lilla Denver, likaväl som jag älskar mina andra två djur!
Men inatt hade jag med glädje kunnat ge bort honom till precis faktiskt vem som helst!

Dock började älsklings-graden väldigt fint från mattes sida på kvällkvisten igår då en liten kisseunge kikade fram under nattduksbordet med en tass lite försiktigt vid mattes huvud ungefär som att han frågade om han fick hoppa upp i sängen? självklart smalt mattes hjärta och hon lyfte upp det lilla knytet i sängen.
Denver kurrar som ingen annan katt jag träffat, han spinner så det hörs till nästa kvarter och enormt länge, han låg och myste ner sig alldeles brevid mig vid mitt huvud i ungefär 1 timma, ungefär hela den tiden spann han som bara den, tills han plötsligt slutade och somnade hårt. Jag har ju aldrig varit någon kattmänniska men ett hjärta som klappar för dom små och oskyldiga har då alltid funnits där, så gissa om jag i min förvirring var övertygad om att katten hade dött när han slutade kurra! VILKEN idiot antar att katten dör för att den slutar kurra?!!?! Såklart jag.
Efter att jag flygit upp i sängen och väckt katten och han äntligen har fått somna om så börjar även jag lugna ner mig.
Mattias kommer in och lägger sig och Denver skuttar ner från sängen och somnar någon annan stans. (säkerligen i Chicos säng, på mitten, så att han absolut inte under några omständigheter får plats, men lika glad är han för det, han är ju en gentleman!)

När jag väl somnade älskade jag min lilla söta katt!

Efter att ha haft svårt att sova och vad det känts som vaknat varannan timma vilket det säkerligen inte var så blir inte den avbrutna sömnen gladare av att höra katten leka med nåt som smäller i parkettgolvet klockan 05.00, såklart precis brevid min sida utan sängen. Mattias yrvaknar, säger med eftertryck åt hunden att gå lägga sig igen, och somnar om innan huvudet landat på kudden. Jag är arg som ett bi att inte karln löst kattleksaks-problemet, hunden är en aningens förvirrad över tillrättavisningen och katten är överlycklig över att ha funnit en alldeles speciellt fantastisk leksak som bara är hans.
Den underbart fantastiska leksaken visar sig vara en plastkork som flyger likt en projektil fram och tillbaka efter golvet, en enormt irriterad matte reser sig upp ur sängen, katten anar oråd och försvinner snabbare än jag hinner tänka bläckfisk, vilket vid dehär laget lär ha tagit mig fem minuter. Plockar upp den förbannade korken från golvet, lägger den i säkert förvar på nattduksbordet och somnar om.
Trodde jag ja. Ca. en halvtimma senare dundrar det till så vi flyger upp, katten har rivit ner båda gitarrerna i golvet. Om möjligt ännu mer grinig hoppas jag nu att mattias ska lösa problemet, och han vaknar faktiskt, kliver upp och ställer gitarrerna efter väggen, jag grymtar att han måste trycka in dom i hörnet för att inte katten ska välta dom igen, och som den goda pojkvännen han är gör han precis som jag säger.
Än en gång somnar jag irriterat om. I ungefär en kvart. Katten har förstört ena gitarren då en stämskruv gick av, han har nu hittat den och leker istället med den fram och tillbaka, igen precis brevid min sida utav sängen.
Förbannad som ett bi reser jag mig upp, svär över att brorsans gitarr är trasig och vet nu med säkerhet att han kommer ta hem vår fina gitarr till sig, och inser att han kommer att bli måttligt nöjd. Katten försvinner än en gång innan jag hinner blinka. Plockar upp stämskruven från golvet och lägger mig igen för att få somna om. Denna gång hinner jag sova i ungefär en kvart för sedan står hunden och hysteriskt gnäller och stirrar på mig, ungefär som han brukar göra då han antingen behöver kräkas eller är våldsamt lös i magen.

Jag ger upp. Kliver upp och inser att katten fortfarande yrar runt i sovrummet som en orkan, förvånas över att karln sover som en stock. Hystar ut katten genom sovrumsdörren, stänger dörren med ett brak och sliter på hunden kopplet.
Hunden är alldeles hysterisk även han då säkerligen katten bär på någon sorts smittsam hysterisjukdom.
Antar att hunden nu kommer rusa ut och kissa konstant i ca. 1 minut som han brukar göra efter att låtit på det viset men icke. Det var varken panik på den ena eller det andra fronten, ännu mera arg går jag hem då jag inser att jag klivit upp som det känns helt i onödan!
Går in och inser att klockan är halv sju, om 3½ timma börjar jag jobba.
Somnar som en stock vid tvn där jag tänkte vila litegrann.

Försöker väcka migsjälv till liv vid kvart över nio och går in till en högst sovande pojkvän som säger "förlåt gumman att jag inte hjälpt dig kliva upp" Han har missat all min ilska och tur är väl det, för vad som än hade kommit ivägen under natten hade jag kunnat göra mycket illa, bara ett under att jag skonade mina djur.
Men så kliver jag upp och min älskade karl tycker synd om mig och gör iordning grötfrukost så jag ska hinna äta innan jobbet, och då kommer den föraktade katten in och lägger sig i hundens matskål, kurar ihop sig och somnar.

Så fort kan det gå för hjärtat gå från en aningen hårt till att smälta pånytt igen.
Ikväll ska katten inte få sova i sovrummet, inatt ska både vi och hunden få vila. Och det lär inte dröja många minuter innan mina ögon klappar igen!

Men en sak är säker, dom är ganska söta när dom vill!


Sov gott mina vänner, det ska jag försöka med!