Nu väger bebisen nästan ett halvt kilo, cirka 430 gram, är drygt 27 centimeter lång från hjässa till häl och har samma proportioner som en nyfödd bebis, om än lite spinkigare eftersom bebishullet inte utvecklats ännu. Innan detta sker, ser huden lite skrynklig ut, men bebisen lägger på sig lite varje dag nu. Läppar och ögon är formade, men iris (regnbågshinnan) saknar fortfarande pigment. Bukspottkörteln utvecklas stadigt.


Redan nu känns det som att lungorna inte får plats där inne riktigt, jag kommer få det enormt jobbigt längre fram, det är ett som är säkert! Som nu då man suttit mycket vid köksbordet och pluggat inför tenta så inser man att man efter ett tag sitter och djupandas för att lixom få ner luften i magen. Sitta ner är nog mitt största dilemma just nu, annars mår jag verkligen prima liv! Men än en gång, jag bävar för hur det kommer bli sen!!
Sjunga går än så länge helt smärtfritt så länge jag står eller sitter på ett bra sätt, men min kära körledare Lina påminde mig om att som gravid måste jag trycka ner bäbisen för att kunna använda diafragman när jag sjunger, det hade jag inte alls tänkt på innan men efter att hon sagt det så insåg jag ganska snabbt hur mycket mer min mage jobbar nu för att sjunga än tidigare, man får ibland känslan av att man vill hjälpa till genom att trycka lite extra i sidorna! Stackars liten blir ihopklämd av mamma mest hela dagarna så mycket som jag sjunger nu för tiden!
Däremot är det skönt att jag inte alls har några större problem med att rida vilket glädjer Rockenroll enormt mycket! Det kan möjligen bli lite tungt att sitta ner i traven emellanåt men nu råkar jag ju ha en häst som jag nödvändigtvis inte måste jobba med sätet så mycket för att få dit jag vill även om jag onekligen skulle behöva det mer, men det är absolut väldigt praktiskt just nu!

Idag har familjen spelat på begravning, våran lilla Margit dog för inte så länge sen och det kändes hemskt tomt att åka till kapellet på Essvik utan henne där.
Margit var verkligen allas lilla mormor vare sig hon ville det eller ej, finns få som kan sprida så mycket glädje som hon kunde. Begravningen var iallafall jättefin och vi hade en trevlig stund i kapellet efteråt, även om det som sagt var tomt. Den tiden jag själv bodde på Essvik hade jag förmånen att ha henne som granne då hon bodde ovanpå kapellet, hon vinkade alltid lika glatt när man gled förbi med bilen och hade vi en stund över kunde vi ofta stå och prata när jag var påväg med Chico på promenad. Vila i frid Margit, tack för alla glada minnen och fina år! Du är enormt saknad men jag vet att du har det bra! Jag håller med Elsa 3 år som sa till sin mamma imorse "Margit fikar med Jesus och Gunnar nu mamma" och det gör hon alldeles säkert, äntligen tillsammans med sin käre man igen!

Ta hand om er!