Hej och hå.

I söndags var det gospelkonsert i njurunda kyrka, efter ett riktigt knaggligt genrep så gick det faktiskt riktigt bra, synd bara att ljudet inte var det bästa!
Alltid kul att få tillfälle och ha en hel kör i ryggen som backar upp en när man ska sjunga, blir så mycket lättare allting! Så man får tacka än en gång för förtroendet att få vara solist åt njurunda gospelkör.
I övrigt har det varit en lugn helg, systeryster kom ju upp i fredags så det har varit mycket familjemys på bronsvägen, det gillar vi =)

Idag har varit en tung dag. En epok har gått i graven. Bluestar eller Lillebror som vi kallar honom har fått lämna jordelivet till förmån för dom evigt gröna ängarna.
Min barndomsvän Anna-Lena fick sitt efterlängtade gotlandsruss direkt från gotland om jag inte minns fel när han var var 6 månader gammal. Annis var då 6 år. En busig liten herre som visste vad han ville.
Jag skulle tro att jag har känt honom sedan han var kring två år. Han blev 16 år gammal och togs bort på grund av fång, när han kom till veterinären ville han nätt och jämt vända på gången för han hade så ont i benen.
Annis följde honom hela vägen som den trogna följeslagaren hon är. "Det är väl det minsta jag kan göra för honom" sa hon idag när jag pratade med henne. Allt hade gått bra och han hade betett sig jättefint.

Nu vill man minnas alla härliga minnen! Många är dom gånger då annis och jag fortfarande var så små så vi kunde rida på hennes ponnyer, jag på lilla shettisen Kalle och hon på sin älskade Bluestar. Många är också gångerna vi drösade i backen med en duns på våra busiga vinterturer, fast kanske mest jag, annis har alltid haft en näst intill omänsklig balans! =)
Många är dom gångerna då annis körde och jag satt på den alltid lika osköna skalmen och skumpade halvt av.
Minns en gång speciellt då någon fågelskådare el. dyl. hade parkerat bilen mitt på skogsvägen så vi inte kom förbi med vagnen, tur att vi var två, för en fick bära vagnen halvt på högkant och den andra fick ta hästen!

Lillebror och Kalle var bland dom första hästarna jag verkligen red och lillebror har utan tvekan gett mig allt mitt mod! Som liten hästtjej var jag alltid livrädd men gjorde mitt yttersta för att inte visa det, vilket alltid gick käpprätt åt pipsvängen! Annis och lillebror tvingade mig att göra saker jag absolut inte trodde att jag skulle klara av, som alla dom gångerna då annis skrek "nämen nu tar vi väl en galopp?!" och jag gallskrek som den barnrumpan jag var och visade starkt mitt missnöje, tror du dom brydde sig? knappast. Då stack dom iväg i full fart så gruset sprutade och kalle med sin envisa vinnarskalle skenade ikapp med mig nästan ihjälskrämd på ryggen. Eller dom gångerna hon lämnade mig med två hästar på gårdsplanen med ett "oj, jag glömde nåt, håll i här, jag kommer snart" inte en tanke på att jag höll på att pinka på mig av skräck över att domhär illbattingarna kanske skulle börja bråka?
Anna-Lena och lillebror är den enda anledningen till att jag idag har häst, skulle aldrig ha tagit tag i det hela om det inte vore för er. Jag är er evigt tacksam.

Julafton var länge en tradition med pojkarna, i flera år innan jag började följa med så körde dom släde med lillebror och anna-maria red kalle hem till oss i forsa från berga, kom hem till mig och knackade på och sa god jul, det var ingen riktig jul utan hästbesöket! Senare när vi också delade stall vilket är bland den härligaste tiden hittills i mitt hästägande liv, så fick vi en underbar jul tillsammans med alla våra hästar, vi pyntade och gjorde jättefint sen stack vi ut med allihopa på byn och önskade god jul! Lillebror med släde och en massa folk, Kalle med Elin på ryggen och med bjällror runt halsen, min häst Rocken med mig, syrran och anna-maria i rockarden som var livrädd för Kalles hemska hemska bjällror! =) Har saknat våra jular länge nu.

Har fått följa lillebrors karriär på ett hörn hela vägen, han har åkt en hel massa på vägarna och jag har inte ens varit med hälften av gångerna men många härliga minnen finns det och ännu fler rosetter =)
Trots att han for omkring så mycket som han gjorde så avskydde han att bli lastat och avlastad. Utan urlastning fram så fick man vara beredd att ta emot honom när han slaktade finkan för att ta sig ut då han struntade fullständigt i om bommen var fastspänd eller inte, för ut skulle han, till varje pris!
Tårarna kan inte låta bli att hälsa på, någon säger säkert "men det är ju bara en häst?" då säger jag; försök att leva och dela en massa med någon i en sådär 14 år, och så plötsligt försvinner den någon, gissa om det blir ett hål och ett tomrum! Han har ju alltid funnits där, varit lite butter i ett hörn över att Kalle snott åt sig all uppmärksamhet och skallat en istället för att pussas, han var en sån typisk B-ponny, men väldigt mysig när han ville =)

Kommer sakna dig bruno.. Det blir tomt utan dig!
Ät mycket härligt grönt gräs och bli riktigt fet nu, sådär fet som Annis aldrig lät dig bli! Hälsa Nisse och Signe när du ändå är igång, vi kommer alltid minnas dig!

  
Tyvärr inte dom bästa bilderna, tagna när vi var till PHvet för att få vaccination åt grabben. Här har han precis ägnat sig åt en annan favoritsyssla; nämligen RULLA!!
Denna gång halvkasserade vi också en finka =) Sov gott nu gubben!